Fördomarna och den ständigt ofullständiga bilden

others_wrongs_by_agnes_cecile-d32z52z

Är det inte märkligt hur vi människor beter oss ibland? Ständigt skapar vi bilder av varandra. Det är kanske inte så konstigt i sig men hur vi använder dessa bilder är ibland fascinerande och ofta skrämmande. Inte sällan låter vi en stackars liten person stå där som bild för hundratals eller tusentals andra. Det kan vara ganska lokalt som t ex de som bor i vårt närområde. Vi kanske har hälsat på en granne och målar snabbt upp en bild av alla de andra i området där vi bor. Men det kan också vara mer svepande och övergripande. Vi kanske har en tydlig bild av de som går samhällsprogrammet, eller de som bär slöja, eller de som jobbar på hotell, eller de som röstar på miljöpartiet, eller de som går i kyrkan, eller de som inte kan få tyst på sina skrikande barn eller de som har rufisgt hår eller de som har bakåtslickat hår.

Alltid dessa bilder.

Och jag skriver till mig själv. Tro inget annat. Jag är ofta fast i mina bilder. Faktum är att bilderna som jag målar upp om mina medmänniskor är något av det jag brottas med allra mest här i livet. Det är alltid en stor utmaning, tycker jag, att släppa en bild om en människa eller en grupp människor. Ibland lyckas jag men ibland faller jag dit och skäms när jag kommer på mig själv.

Vissa kallar dessa bilder för fördomar och det är ju inte så konstigt. Men om man tänker på fördomar som bilder blir det kanske inte så dramatiskt. Bilder som går att måla om eller byta ut eller lägga till nyanser, skuggor och djup i. Jag menar. Egentligen är det ju inte bilden i sig som är farlig. Det spelar ju inte så stor roll om jag har en bild så länge jag är villig att hela tiden måla om.

Vi är konstnärer.

Vi borde vara på jakt efter de vackra bilderna. Inte nöja oss med det där första utkastet eller den begynnande skissen. Vi borde ständigt leta i varje motiv efter möjligheten att göra bilden lite bättre. Lite mer tilltalande. Lite mer verklig. Så när vi träffar motivet, det där objektet som min hjärna längtar efter att få skapa sig en tydlig bild av, står vi plötsligt inför ett val.

Antingen tar vi upp penseln och börjar jobba på bilden som finns inom oss. Vi medger för oss själva att vår bild av motivet är ofullständig och bristfällig. Vi börjar leta i motivet framför oss för att se om det var något vi hade uppfattat fel. Något som inte stämde med det som hamnade på duken vid första försöket. Vi inser kanske att problemet med bilden inte ligger hos motivet utan hos konstnären. Eller så iaktar vi motivet utan någon som helst självkritik över vår egen bild av det. Vi låter penseln vila i fickan och mumlar tyst för oss själva. ”Vad var det jag sa…”

Vi är konstnärer. Glöm inte det.

Alltid på jakt efter en lite vackrare bild.

Advertisements

2 thoughts on “Fördomarna och den ständigt ofullständiga bilden

  1. Sven-Evan Svanberg skriver:

    Mycket bra! Fint skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s