Sokrates – pedagogen

sokrates-3

Sokrates: ”Nej, ty du har födslovåndor min käre Teaitetos, därför att du inte är tom utan går havande”
Teaitetos: ”Det vet jag inte, Sokrates. Jag säger blott hur jag känner det”
Sokrates: ”Din tok, har du inte hört att jag är son till en riktigt duktig barnmorska, vid namn Fainarete.”
Teaitetos: ”Jo, det har jag hört förr.”
Sokrates: ”Har du också hört att jag själv idkar samma yrke?”
Teaitetos: ”Nej, aldrig.”

Detta är ett utdrag ur boken Teaitetos som innehåller en ca 2500 år gammal dialog på Atens gator mellan Sokrates och Teaitetos – en ung lovande filosof. Jag har läst den boken från och till ett bra tag nu. Det är en mäktig känsla att kunna känna igen sig i samtal som ägde rum långt före Jesu födelse. De frågor som reste sig i människor på den tiden är samma frågor som än idag går obesvarade: Vad är kunskap? Hur lär man? Vad kan man egentligen veta? Dessa frågor verkar inte riktigt gå att besvara. Det som gör Sokrates vis är inte hans sätt att besvara frågorna utan hans sätt att närma sig dem. Hans storartade sätt att resonera kring dem. Teaitetos har liksom upptäckts av de vise i Aten och får i denna bok förmånen att presentera sig för självaste Sokrates – den visaste av de vise. Sokrates frågar ut Teaitetos om vetande och kunskap.

Sokrates är liksom starten på hela det västerländska tänkandet. Hela filosofihistorien börjar med honom. Det fanns filosofer före honom men då talar man om ”försokratisk” tid. Han är liksom måttstocken. Han är historisk filosofi och vishet personifierad. En man i hans kaliber har all anledning till stolthet, högmod och viss arrogans mot sina samtida. Men Sokrates var inte på något sätt som sina samtida. Allra minst högmodig och arrogant. Han ser inte ens sig själv som en vis man. Han menar snarare att hans uppgift är att ”förlossa” andras vishet. Inte genom att inpränta korrekta svar i huvudet på sina lärlingar utan helt enkelt genom att ställa frågor. Rätt frågor i rätt tid. Han bär inte själv på svaret utan snarare på förmågan att förlösa en medvetenhet omkring den aktuella frågan hos den andre. Så blir Sokrates vis, och även alla runt omkring honom.

Jag tycker att Sokrates ”förlossningskonst” är ett fantastiskt exempel på pedagogikens grundvalar. En sann pedagog är inte så fokuserad på att ge svar och komma fram till resultat. En pedagog blir faktiskt lite som en barnmorska. Den finns där för att förlösa något. Inte något statiskt och maskinellt. Men vet inte riktigt vad som kommer komma ut. Pedagogen och barnmorskan förlöser inte en pojke eller en flicka, en blond eller en brunett, en lugn eller busig. De förlöser bara en sak – liv. Detaljerna är oväsentliga. Bara det andas och rör på sig. Någonting blir till som inte går att kontrollera. En process sätts igång. Vi vet inte riktigt vart det kommer att leda men det ser bra ut. Det ser lovande ut. Och framförallt – det lever.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s