Barnen är problemet. Igen.

Ursäkta mig för allt skrivande om barnen men nu blossade visst debatten upp igen. Jag kan inte riktigt hålla mig borta från detta viktiga ämne.

Igår (tisdag 16/4) publicerade tidningen Dagen en artikel med rubriken ”När barnen tar mer plats än pastorn”. Läs den här. När jag läser artikeln blir jag både ledsen och hoppfull på samma gång. Ledsen för att vissa kyrkor inte har kommit längre i sin syn på människan och glad för att vissa har kommit ganska långt.

Jag tänker inte att detta handlar så mycket om synen på barnen egentligen. Det handlar om människosynen i allmänhet. Det handlar om synen på vad en gudstjänst är och vad en människa är, i den gudstjänsten. Det handlar om vad gudstjänsten är till för. Varför den finns överhuvudtaget. Jag tvivlar inte en sekund på att John Van Dinther har en respektfull syn på barnen, egentligen. Jag tvivlar inte på att New Life i Stockholm också vill att barnen skall finnas med i kyrkan. Det jag är tveksam till är synen på vad en gudstjänst är.

För om en gudstjänst är en exklusiv verksamhet som bara är till för de människor som kan sitta stilla och vara tysta då är det inte bara barnen som är exkluderade. Det finns många i vårt samhället som känner sig exkluderade och obekväma i sådana sammanhang. Jag själv är en av de som eftersöker stökigare gudstjänster. Inte ”bara för att” men för att jag, helt ärligt, skulle trivas mycket bättre då. Jag älskar gudstjänster som är helt oförutsägbara. Jag älskar spontaniteten. Leken varvat med allvaret. Stöket varvat med lugnet. Om barnen dessutom får chans att prata i micken och ge deras syn på verkligheten kan inte Gud vara närmre i den gudstjänsten.

Men så är det ju oftast inte. Högljudda och oförutsägbara människor (som t ex barn) får oftast inte så mycket ”mick-tid”. Om söndagens gudstjänst dessutom är höjdpunkten på veckan, den verksamhet som alla andra verksamheter siktar mot, ja då är ju exkluderandet än mer kännbart för de som inte känner sig välkomna eller får ta plats. Jag undrar vad det är för gudstjänst-elitism det är vi sysslar med egentligen? Vad tror vi att vi måste uppnå? Tror vi att människor skulle bli rädda, arga och besvikna om barnen tjoade och skrek lite under gudstjänsten? Tror vi att budskapet som Gud hade förberett så perfekt för just denna söndagen kommer gå förlorad om barnen plötsligt tar ton? Tror vi att Gud är sådan? Om du är pastor eller präst har du säkert läst Matt 21:16 ett antal gånger.

Läs igen.

För tänk om Jesus är något på spåren där. Tänk om det finns något grundläggande som vi har missat. Tänk om barnen inte är problemet. Tänk om det är vi vuxna som är problemet. Tänk om gudstjänstfirande verkligen är ett firande i ordets rätta bemärkelse.

Tänk om vi skulle våga tänka om.

Tänk om.

2 thoughts on “Barnen är problemet. Igen.

  1. Karin Frändberg Edlund skriver:

    Jag är medlem i en bullrig församling som jag älskar. Ovana kyrkobesökare som pratar med varandra. Folk som kommer för sent (ofta jag själv, tyvärr) eller som måste gå för tidigt. Missbrukare som bullrar med än de flesta – och så barnen. Allt det är en härlig blandning av liv och ett hälsotecken på att kyrkan är på rätt spår.

    Men jag kan inte gå dit längre. Efter att ha drabbats av stressrelaterad utmattningsdepression för något år sedan har mycket förändrats. Jag är ljudkänslig. När det kommer ljud från olika håll och jag samtidigt vill hänga med i det som sägs frammifrån kommer stressen, kallsvetten och paniken krypande och jag tänker – vad är det för fel med att respektera stillheten?

    • Peter skriver:

      Tack Karin för ett intressant svar! Du kommer ju med en viktig infallsvinkel här. Jag tänker att det är väldigt viktig att respektera tystnaden och stillheten. Det är en viktig del i gudstjänstlivet. I samtalet som förts på Facebook går tankarna lite åt samma håll. Det håller naturligtvis inte bara med stökiga gudstjänster. En bredd är väldigt viktigt för att många skall känna sig hemma och respekterade.

      Anledningen till att jag vill fokusera barnen i gudstjänsten är för att de ofta inte har något att säga till om. De vuxna bestämmer ett koncept och barnen får anpassa sig. Eftersom barn och vuxna är olika är det naturligtvis lättast att bara separera och göra sin egen grej på helt olika arenor. Min upplevelse är ganska lik din, att det är härligt när många får plats i gudstjänstens uttryck. Tror inte heller att det är farligt att barnen får lära sig att hantera och respektera tystnad och stillhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s