Paddan och leken

Barn med padda

Innan du läser vidare vill jag bara klargöra en sak. Jag älskar ny teknik och jag kommer inte att förbjuda mina barn från dator-/tv-/mobilvärlden. Det kommer garanterat vara en stor del av deras liv men samtalet om på vilket sätt det är en del av livet är nog ganska viktigt, tror jag.

Barn och vuxna leker inte på samma premisser. När vuxna leker gör vi det för nöjes skull. Vi vill ha lite avslappning och distraktion för en stund. Slippa tänka på arbete, disk och räkningar. De vuxnas lek är också kontrollerad. Ett trevligt sällskapsspel. En tillräckligt svår frågesport. Lite Yatsy kanske? Eller varför inte…

En app.

En app är perfekt för den vuxnes kontrollerade lek. Man behöver bara titta och sedan peka. Man behöver inte röra på sig, man behöver inte säga något, man behöver inte bry sig om någon annan i rummet. Man behöver inte ens byta fokus med ögonen. Perfekt.

Problemet uppstår när vuxna tror att barn leker – när de får en iPad i knäet.

För lek, när det gäller barn, handlar om något helt annat än att bara titta och peka. Det handlar om att erfara omvärlden med hela kroppen och alla sinnen. När barn leker bearbetar de verkligheten. De leker inte framförallt för att ha skoj. De leker för att de måste leka. De måste få möjlighet att förstå sin omvärld, på riktigt. Alla föräldrar vet att barn är experter på imitation. Det är precis vad barnens lek oftast handlar om, tänker jag. Något de sett eller hört imiteras, fast på barnets eget vis. Pappa hostar, sonen hostar (och ler finurligt efteråt). Pappa bär tvätt, sonen bär tvätt (ut i vardagsrummet). Pappa tar på sig skorna, sonen tar på sig pappas skor. De måste få ordning på det hela. Verkligheten som omger barnen är en enda stor röra. I leken får de ordning på röran. De får en ärlig chans att förhålla sig till den. Det är på riktigt och det är på allvar. Ibland leker de tillsammans med andra. Ibland på egen hand. Men hela kroppen är med, språket är med, synen, hörseln, känseln är fullt närvarande. Sinnena är aktiverade.

När min son ser något nytt och får tag på det, då går han loss – bokstavligen. Det är tugg och det är stamp och det är slå och det är riv och det är smek och det är slänga och det är krama och det är lukta och det är beskåda under en lång tid och det är lägga sig på och det är sätta sig på och det är ställa sig på och det är…

Han leker – Big time!

Men han kan inte göra det där med en app.

Det går helt enkelt inte att leka med appar. Tyvärr. Det hade varit smidigt men en app är, och kommer alltid att vara, ett färdigt koncept. En färdigtänkt idé. Man slänger en fågel på en gris. Punkt slut. Man kan inte slänga grisen på fågeln eller slänga fågeln på pappa. Graden av utforskning är minimal.

I det fjärde numret av Pedagogiska Magasinet år 2012 skriver spelforskaren Jonas Linderoth och speldesignern Carl Heath en intressant debattartikel under rubriken ”Datorspel ger bara en illusion av lärande”. De menar att datorspel alltid är designade för att ge spelaren en ”känsla” av att vara smart eller duktig. Man vill att spelaren skall gilla spelen. Det som ser ut som en utmaning är egentligen inte det utan man ledsagas hela tiden framåt. Pedagogiken i datorspel liknar oftast mer en curlingförälders pedagogik än en lärares. Hindren skall sopas bort systematiskt, inte byggas upp pedagogiskt. Detsamma gäller naturligtvis app-världen. Det viktigaste är inte att användaren utvecklas som människa. Det viktigaste är att appen blir populär och genererar pengar.

Helt ärligt tror jag inte att vi som föräldrar behöver oroa oss för att våra barn inte kommer att förstå hur man hanterar en app i en iPad. Däremot tror jag att vi behöver oroa oss för hur den livsviktiga leken – den som innefattar hela kroppen och alla sinnen – skall få utrymme när det ständigt ligger en iPad tillgänglig på köksbordet. Jag skulle gärna vilja veta lite hur ni föräldrar (och andra också) tänker omkring detta. Jag är än så länge bara minibarn-förälder så jag vet inte, egentligen. Inkräktar den nya teknikens app-flora på barnens spontana lek? Jag tänker i alla fall att det finns en risk för det. Kommentera gärna.

6 thoughts on “Paddan och leken

  1. Mattias skriver:

    Mycket intressanta tankar. Personligen tror jag att det finns en möjlighet att lära sig saker utifrån appar och att man kan använda dessa som redskap för att lära ut ett specifikt område. Däremot finns det klara begränsningar och det är just en apps fördel. Man lär sig ett begränsat område och får hjälp att begränsa sig till det utan att behöva bry sig om allt omkring. Men när det gäller att lära sig något om omvärlden finns det nog inget som kan mäta sig med själv erfara den.

    Jag är av den åsikten att ett barn lär sig mest genom att just erfara sin omgivning och testa saker på egen hand. Det väcker dessutom en önskan att lära sig mer. Leken blir ett roligt sätt att lära sig om omgivningen. En app tror jag riskerar att öka pressen på att prestera och större fokus hamnar på att klara ett specifikt problem, som dessutom bara existerar i en abstrakt värld.

    • Peter skriver:

      Håller med dig här, Mattias. Jag försökte att inte vara alldeles för spetsig i min text eftersom jag inte tror på att vara radikal åt något håll i detta. Apparna kommer ständigt omge oss och jag tror vi gör bäst i att inse att framtiden kommer se ut så, istället för att kämpa emot. Appar har helt klart en styrka i att de är begränsade. Intressant tanke där.

      Om vi låter de vara just appar och inte så mycket mer tor jag att framtiden kan se ljus ut. Ungefär som litteraturen i skolan. Det kan aldrig bli mer än en bok och ett färdigt budskap som måste samtalas och arbetas omkring. Det som är spännande är vad som händer när boken (eller kanske appen) möter mig som person. Tack för en intressant kommentar!

  2. Eric Omnell skriver:

    …Mycket intressant det du skriver… vi är vekligen i detta dilemma för vår lille joel som har såå svårt att leka själv trots att vi dag efter dag, vecka efter vecka osv försöker ”lära” honom att leka själv… att helt enkelt försöka stimulera och inspirera honom till att själv komma på lekar, använda fantasin osv.

    Detta går bara ibland för nästa alltid ska mamma eller pappa vara med för att det ska gå.. och tro mig.. det är vi ofta…🙂

    Då kom detta med spel på datorn, bolibompaspel… ojoj vad han älskar detta till vår glädje (då vi äntligen kan få en 20 minuter utan jagande eller skrik) och dess sorg då man hellre hade önskat att han lekte med sin fantasi.

    …Man är dubbel… men jag upplever inte att en tar över den andra naturliga leken men blir ett komplement på ett halvbra sätt. Jag tror detta kan vara ootroligt olika för olika barn. MAn ska absolut försöka så länge man kan uppmuntra dem till egen lek och bevara dem från ipad/dator men vissa barn kan behöva båda..
    ..ja… det är vad jag tänker…

    • Peter skriver:

      Tack för din kommentar, Eric! Jag förstår verkligen ert dilemma. Anledningen till att jag skrev denna text var kanske för att uppnå en viss form av förberedelse på när min egen son kommer upp i ”app-ålder”🙂 Din kommentar är guld värd. Jag tror det kan vara extremt svårt med balansen Jag vill naturligtvis inte förbjuda datorer och läsplattor men redan nu ser jag hur viktig den spontana leken är och det vill jag uppmuntra till varje pris. Läser också ganska mycket om dessa saker i min utbildning just nu. Det provocerar och utmanar🙂

      Vi hörs!

      • Eric Omnell skriver:

        ..hehe det låter som du tror du provocerade mig, men inte alls… Kanonbra tankar du har! håller helt med dig och ser dilemmat likt du. Du har verkligen en förmåga att formulera tankar på ett tydligt och öppnande sätt, det är en gåva! GOO for it! Och du… kom hit snart, Österbymo behöver lite besök!😉 Kram

  3. Pappa skriver:

    Intressanta tankar om barnens uppväxt i IT-åldern, Peter. Vi i den förra generationen var endast i begynnelsen av IT-åldern när ni växte upp. När jag själv var barn lekte vi med egentillverkade leksaksbilar och slangbellor, vi fick uppfinna mycket av leksakerna själva. Världen har verkligen förändrats.
    Datorer och smartfones underlättar på många sätt, men jag har ofta tänkt att det är något som gått förlorat för barnen i IT-samhället. Att få allt färdigt presenterat i appar och i spel med standardlösningar utmanar inte barnens kreativitet. Att tvingas uppfinna lösningar på problem som uppstår när man leker i ”verkligheten”, istället för på datorn tror jag utvecklar ett barns kreativitet mer. Om IT-samhället kommer att hämma den kreativa utveckringen hos barn, vet jag inte, men jag tror att risken finns.

    God bless!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s