Somewhere

Någonstans vet jag att det kommer att ske. Någon gång ska vi mötas. Igen kanske, eller för första gången. Någon gång skall vi se på varandra och förstå att vi har samma ursprung, vi talar samma språk, vi delar livets gåtor och vi vandrar på samma väg. Vi har samma mål, samma längtan. Samma liv, nästan. Fast ändå helt olika. Unika. Men lika.

Det är så lätt att se olikheter. Det är liksom det första som syns hos en människa. Olikheterna sitter ofta där, i det yttre. Men på insidan finns något annat. Där inne finns människan. Den nakna, oskyddade, svaga och utsatta. Den som varje dag klär sig i sin rustning för att dölja sin sårbarhet. Men ju mer vi döljer sårbarheten desto mindre mänskliga blir vi. De människor som är trygga är de som kan hantera sin sårbarhet, inte dem som förnekar den.

Där skall vi mötas, någon gång. Som människor utan rustning. Där skall vi se på varandra i öppen sårbarhet. Vi skall lyfta varandra. Bära varandra. Inte för att vi är snälla och uppoffrande men för att vi förstår varandra. För att vi lever och finns till genom varandra.

Någonstans, där allt är som det borde vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s