stars in the rain

Vi hade pratat om döden en hel kväll. Konfirmanderna var nog ganska trötta på det vid det här laget. Det är alltid ett känsligt ämne.  Det verkar engegera på djupet, oavsett ålder. Folk blir tysta. Blickar blir långa. Även hos oss ledare. Det är som det ska, tycker jag. Men döden har en märklig förmåga att få mig att tänka på andra saker, sådana som hör livet till. Det känns liksom oundvikligt att prata om livet när man pratar om döden. Dessa två verkar vara tätt sammanflätade på nåt sätt. Det är till och med så, för min del, att tanken på mitt sista andetag liksom föder djupare andetag här och nu. Det får mig att se ljusglimtar i livet som jag annars skulle gå miste om, tror jag. Därför är tanken på döden viktig för mig.

Eller som ett barn en gång uttryckte det när hon såg det tunga regnet falla mot marken: ”Stjärnor, stjärnor, stjärnor, stjärnor…”. Ibland kan det finnas något vackert mitt i det som från början är sorgligt och tungt.

Kvällen med konfirmanderna avslutades med en lång bilfärd hem och en låtidé till i mobilen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s