Det stora missförståndet

Leap_of_Faith

Ibland säger jag till min son att jag älskar honom. Det känns rätt och bra. Men jag vill inte säga det för ofta. För tänk om jag skulle börja tro på det. På allvar alltså. Tro på att hans upplevelse av min kärlek till honom skulle ligga i orden jag uttalar. Hemska tanke. Det skulle inte spela någon roll vad jag gjorde. Han skulle ändå inte förstå det förrän jag sa det till honom.

”Jag älskar dig! Förstår du det!?”

Som tur är fungerar varken han eller jag på det sättet. Han lyssnar på mina ord och det känns bra för honom att jag säger det, det ser jag på honom. Men om han verkligen ska tro på mig i det långa loppet behövs det något annat som liksom omsluter de där orden. Något som finns där hela tiden, oavsett orden. Något som han verkligen kan tro på.

För tro är inte något abstrakt och teoretiskt. Det är högst påtagligt och konkret. Tron andas i verkligheten.

Det stora missförståndet uppstår när tro kopplas bort från verkligheten, kopplas bort från handlingar, praktik och görande.

När vi säger något.

Och gör något annat.

Så när vi säger att vi tror måste vi också förstå en sak. Om människor omkring oss ska tro på att vi tror på det vi säger att vi tror på, behöver de uppleva något annat än ord.

De behöver handlingar, inte bara ord.
Liv, inte bara lära.

Det kanske till och med är det enda vi människor verkligen behöver. Livet alltså. Löften, teorier och lära är fint och viktigt i vissa faser, men när det verkligen kommer till kritan finns det bara en sak vi verkligen behöver och är beroende av.

Människor som lever allt det där som andra bara kan fomulera i ord.
Människor som smutsar ner sig för att andra ska kunna skina.
Människor som går två mil när det egentligen bara behövdes en.

Människor som älskar. Oavsett hur väl det formuleras i ord.