Trump är det lilla problemet

u3azyxwkp-urrk3bw4zkxuoctei

Trump, Orbán, Le Pen, Åkesson.

Glöm dem.

Visst, jag håller med om att deras politik är djupt problematisk och inhuman. Jag tänker framförallt på det nationalistiska. Att tro att det går att vrida tillbaka klockan från globalism till nationalism på det råa sätt som dessa partier och politiker står för är både farligt och ansvarslöst. Inte bara för omvärlden men också för den egna nationen, som de ju älskar över allt annat.

Men detta är det lilla problemet. Tro mig.

Det stora problemet i världspolitiken (hjälp vad jag tar mig vatten över huvudet, men detta är min blogg så jag skriver vad jag vill) stavas:

S P L I T T R I N G

Det är snarare de etablerade partierna och politikerna som utgör det stora hotet idag. För precis lika lite som de högerextrema partierna tror att man kan ”fixa” nationens problem med ett gäng tajta reglementen kan de etablerade partierna ”fixa” opinionen som röstar fram dessa partier med utfrysning och stigmatisering. Där fick du kärnmeningen med hela denna bloggpost. Läs den gärna igen.

Lösningen stavas:

K O M P R O M I S S

Jag avskyr det ordet egentligen. Verkligen. För jag är en ideolog till själ och hjärta. Jag vill ha många nationaliteter omkring mig och inom mig. Jag vill hjälpa människor. Jag vill att de ska komma hit och berika mitt land så att det också blir deras land. OCH jag är beredd att skära ner på vår vackra välfärd för att få det att hända. Helt klart.

MEN

Jag är inte beredd att splittra landet, europa och omvärlden på samma sätt som USA är splittrat idag. Jag vill inte se motsättningar som innefattar våldsamheter, upplopp och tillslut inbördeskrig. För risken är överhängande i USA. Låt oss vara på det klara med det. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om Trump hade förlorat…

Politik handlar INTE om att till vilket pris som helst driva igenom sin agenda. Politik handlar om att ta ansvar för människor. Och på precis samma sätt som jag hittar kompromisser med barnen på mitt jobb när de bråkar måste vi som vuxna människor hitta kompromisser när vi bråkar. Allt annat vore ett svek mot våra barn och mot framtiden.

Så snälla etablerade partier. Ta in SD i samtalet nu. Jag ber er. Inte för att de har en mogen politik. Utan för att ni har en mogen politik. Inte för att de är genomtänkta utan för att ni är genomtänkta. Det ni har sysslat med fram till nu är djupt odemokratiskt i grunden och Sveriges befolkning går inte på det en gång till. Tro inte för en sekund att SD har nått taket i opinionen. Ju mer ni fryser ut, stämplar och hånar desto mer växer de. Vill ni ha en ”Trump” eller en ”Brexit” i Sverige också? Eller tror ni inte att det kommer att hända? Trodde ni inte att SD skulle få närmare 20% heller?

Det finns tid för ideologisk klarsynthet, visst. Men nu är det tid för samtal, möte och mycket, mycket kompromissande från alla håll och kanter.

Bra gjort, KD!

KDRIKS1

Jag förstår inte riktigt allas bestörtning över att KD närmar sig SD. Det finns åtminstone två väldigt viktiga skäl till att de ska göra det. Bra gjort, KD!

Första skälet (det korta) – för att jämna ut den politiska slagsidan.
Det säger sig självt egentligen. Om alla som en gång lämnat KD till förmån för SD nu får gehör för några av sina känslor och åsikter i sitt gamla fina KD så kommer KD växa och SD minska. Fler högerpartier borde följa KD:s exempel. Jag röstade inte på KD i förra valet. Inte ens det blocket. Men jag hade mycket hellre sett KD på 15-20% än SD och hade kanske till och med kunnat tänka mig att taktikrösta i nästa val för att se en mer balanserad högerpolitk i landet. Så, bra gjort KD!

Andra skälet (det långa) – för att ufrysning och stigmatisering är så omodernt!
Utfrysning och stigmatisering är tecken på politisk desperation och brist på innovation, inte ideologisk klarsynthet. Ingen blir hjälpt av att bli stämplad. Ingen hjälper genom att stämpla. Polerna blir starkare och tydligare och motsättningarna ökar. Förståelsen över gränserna uteblir och försvarsteknikerna vässas. Allt det man vill ska hända händer inte och allt det man inte vill ska hända händer. Det som man vill ska försvinna (SD i detta fallet) blir större och större. Och det som man vill ska bli större (KD i det här fallet) blir allt mindre. E-B Thor verkar dock ha förstått nu. Stämplandet måste få ett slut och närmandet måste börja hända. Vi har ett visst mått av främlingsfientlighet i Sverige. Så är det bara. De som känner på det sättet har sina skäl och utgör en enorm maktfaktor i landet just nu, rent politiskt. Inte för att SD har svart bälte i politik. Knappast därför. Deras framgång handlar tills största delen om de andra partiernas inställning till dem. Den politiska slagsidan kommer fortsätta så länge stämplandet fortsätter.

Man förändrar helt enkelt inte ett samhälle på ett positivt och hållbart sätt genom att stigmatisera grupper. Det är snarare det absolut sämsta man kan göra. Och då menar jag inte (just nu) de som stämplar och stigmatiserar flyktingar och invandrare som roten till allt ont. Det är helt fruktansvärt och galet på alla sätt. Jag skulle kunna skriva långa blogginlägg om det. Men nu menar jag etablerade politiska partier som hejvilt stämplar 20% av Sveriges befolkning som egoistiska rasister som med hela hjärtat naivt och oreflekterat stöttar företrädare som springer runt med järnrör på stan. Det är självklart inte sanningen. Rent politiskt är det en form av sanning eftersom de har lagt sin röst på det partiet där sånt förekommer, men SD:s väljarkår är inte en homogen grupp som alla har kopplingar till vitmakt-rörelsen och praktiserad rasism. Det är i brist på annat man väljer SD. Det är vad jag hör när jag tar mig tid att lyssna på dem som valt att lägga sin röst åt det hållet.

Det skulle vara skönt och smidigt om ett samhälle funkade på det sättet. Att dåliga saker försvann om man bara tryckte tillräckligt hårt på dem och att bra saker blev större genom samma handling. Men så funkar det inte riktigt och då måste man vidga blicken lite. Vara lite innovativ. Kompromissa lite. Det känns jobbigt, säkert också för en sån som E-B Thor, men alternativet är garanterat sämre i längden.

Så, bra gjort KD!

Religion eller relation?

För två år sedan fick jag lite feeling. Ungefär ett halvår innan min bok skulle släppas. Mitt i skrivprocessen tog jag min iPhone, åkte till närmaste kyrka. Såg mig omkring lite och tryckte på rec. Igår hittade jag filmen på datorn. Visst har svaren sin plats i kyrkans värld. Men det är i frågorna det blir riktigt spännande.

(Musik: Ásgeir – Higher)

 

Blogginlägget jag aldrig trodde jag skulle skriva

imgres

Jag vet inte om det är för att jag är över trettio nu eller för att jag är förälder eller vad det är. Man förändras ju. Det kanske bara är det.

För några år sedan hade jag i alla fall aldrig skrivit detta. Då ville jag försvara användandet av ny teknik, speciellt bland ungdomar, som jag träffar ganska mycket i mitt arbete. Många omkring mig var skeptiska till hur ungdomar och även barn använde sina mobiler, sociala medier och annat. Man suckade lite när de såg ännu en tonåring sitta fastlåst vid sin mobil eller någon annan form av skärm.

Jag suckar fortfarande inte. Jag är inte sån. Unga människors val i livet behöver inte vuxnas suckar och opreciserade kritiska reaktioner. De behöver ärliga samtal och någon som är beredd att stanna upp och lyssna en stund.

Men, även om jag inte suckar tycker jag mig se en viss trend som gör mig orolig. Ett beteende hos ungdomar (och vuxna) som jag känner igen väldigt väl hos min fyraårige son. Han är där. Vi som är lite äldre borde inte vara där.

Det handlar om bristen på: TÅLAMOD

Istället för att gå till en affär beställer vi en vara på nätet och får den levererad nästa dag. Vi öppnar SVT-play istället för att invänta rätt tid i tablån. Vi skapar spellistor på Spotify för att inte råka ”störas” av fel musik – hemska tanke!

Alltså, jag lever ju i detta själv, men det finns verkligen så uppenbara risker, speciellt för barn och unga.

Simon Sinek jämställer mobilen med en flaska alkohol i en föreläsning om dagens ungdomar (http://www.startwithwhy.com/Events/MoreAboutSimonSinekOnDrOz.aspx). Vi vet idag att det där plinget från mobilen utlöser exakt samma hormon i kroppen som alkohol och droger gör, säger han. Nämligen dopamin.

Dopamin är ett livsviktigt och samtidigt livsfarligt hormon just på grund av att man så lätt blir beroende av de saker som utlöser dopaminet. Så när vi ger våra barn och ungdomar (eller oss själva för den delen) tekniska prylar utan någon som helst reglering eller samtal är det som att ge dem en flaska alkohol. Här, gör vad du vill med den så länge det får dig att må bra!

Vi måste prata om detta! Inte framförallt läxa upp, begränsa och peka med hela handen. Vi måste prata om konsekvenserna. För tekniska prylar som dopaminleverantörer kommer vi nog alltid att ha omkring oss nu. Frågan är vilken plats de ska ta och vilken plats andra dopaminkällor runt omkring oss får.

Natur och vind, samtal och blickar, leenden och kramar, läsa böcker, spela gitarr, sjunga, dansa, leka, bygga, kämpa…

Skärmar i all ära, men någon form av tallriksmodell för dopaminkällor tror jag är livsnödvändig nu. För människor i allmänhet och barn och unga i synnerhet.

Naturen och kravlösheten

nature

Jag mår verkligen bra av att komma iväg ibland. De flesta gör nog det. Det behöver inte vara så länge liksom. En promenad i skogen eller så bara. Ibland behöver man komma bort från människor och sociala sammanhang, men ibland behöver man också komma bort från det som människor har skapat. Människans produkter. Hus, byggnader, reklampelare, tåg, bilar och trafikljus. Ibland behöver jag bara vara nära något som har blivit till eller formats utan människors inverkan. Det finns något befriande i det.

Om man tror på Gud kan man ana att Gud har skapat naturen med ett visst syfte. Men det är inte ett tydligt syfte. Naturen har inget direkt ärende till mig. Den vill mig liksom inget. Visst hjälper den mig att hålla mig vid liv genom fotosyntes och kretslopp och så vidare, men jag behöver liksom inte vara något inför naturen. Jag behöver inte förställa mig. Träden kräver inget. Havet bryr sig inte. Ängarna ignorerar mig. Vinden blåser vart den vill. Den bryr sig inte om att jag står i vägen. Naturen finns där oavsett om jag är där eller inte. Det är verkligen befriande.

Människans relation till naturen kanske säger något om vårt inre. Om en grundläggande längtan i människan att inte behöva förställa sig. Att slippa alla krav om att vara någon eller att bete sig på ett visst sätt för att bli accepterad av den stora massan. Hur kan det vara så befriande att sätta sig ner vid en ek som stått på samma ställe i 300 år? Att bara sitta där och lyssna på lövverkets symfoni i vårvindarna?

Det gör något stort och viktigt med oss människor att möta något som är så fullt av liv men samtidigt så kravlöst.

Öppna dörren till Sunnanäng

myratiden

Om du, precis som jag, inte finner ord för allt som händer nuförtiden. Då vill jag ge dig ett lästips. Inte nog med alla människor som lider. Man ska också behöva stå ut med alla dessa märkliga och så ofta fullkomligt vettlösa kommentarer över hela nätet. Dubbelt lidande blir det.

De som ”flyr” får skylla sig själva om de drunknar. De som ”flyr” vill bara sko sig på rikare länders välfärd. De som ”flyr” behöver egentligen inte fly. De fattar bara inte.

60 miljoner människor som har det riktigt bra och som bara vill ha det lite bättre.

När man inte längre finner ord. Då kan man fly in i det svenskaste som finns. Jo, det är faktiskt sant. Mitt inne i hjärtat av svensk litteratur finns hon. Hon som verkligen förstod sig på människor i nöd. Man kan fly in i hennes famn som har format så många svenskars inre sen långt innan vi själva kunde förstå det.

När jag sitter i soffan och läser Astrid Lindgrens Sunnanäng för min son förstår jag precis. Äkta svenskhet är inte att stänga dörren och låtsas som att ingenting händer. Äkta svenskhet handlar inte om tydliga gränser mot det okända. Äkta svenskhet är inte höjda nävar av nationalism och patriotism.

Äkta svenskhet handlar om att hjälpa de som inte har något. Att svepa en varm filt om barn som fryser ihjäl i en kall och hård värld. Att lyfta, se, hjälpa och bejaka det fattiga och utsatta även när jag själv inte har något att vinna på det.

Äkta svenskhet är att öppna dörren till Sunnanäng på vid gavel och vara alla barnlösa barns mor.

 

Ge upp eller säkra upp?

photo-5-e1359318654713

”Ingenting varar för evigt.”

Den som myntade det uttrycket måste ha varit väldigt trött på överraskningar. Helt förståeligt. För finns det något så energikrävande i livet som tråkiga överraskningar? När man inte längre är behövd på arbetsplatsen. När en nära vän blir allvarligt sjuk. När räntan steg lite för mycket. Precis när man hunnit vänja sig vid något fint, vackert och lyckligt så rycks det ur ens händer. Ingenting gott verkar vara för evigt.

Hur ska vi hantera det?

Jag tror att det finns två sätt. Säkra upp eller ge upp.

Antingen jobbar vi stenhårt på att säkra upp livet och tillvaron. Vi försöker liksom att vaccinera oss mot jobbiga överraskningar på alla håll och kanter. Eller så jobbar vi stenhårt på att ge upp. Ge upp inför att livet bär på många jobbiga överraskningar och inför omöjligheten att kontrollera dessa. Jag gillar den tanken.

Att ge upp.

För det händer något när vi ger upp. Istället för att fortsätta att oroa oss för framtiden får vi plötsligt en chans att stanna upp inför nutiden. Istället för att jaga morgondagen kan vi fånga denna dagen.

Allt det fina som just nu omger oss kommer att ryckas ifrån oss, förr eller senare. Antingen försvinner vi själva eller så försvinner det som finns omkring oss. Vårt jobb är inte att försöka undvika det oundvikliga utan att ta vara på det goda så länge det finns där.

Att ge upp istället för att säkra upp.