Religion eller relation?

För två år sedan fick jag lite feeling. Ungefär ett halvår innan min bok skulle släppas. Mitt i skrivprocessen tog jag min iPhone, åkte till närmaste kyrka. Såg mig omkring lite och tryckte på rec. Igår hittade jag filmen på datorn. Visst har svaren sin plats i kyrkans värld. Men det är i frågorna det blir riktigt spännande.

(Musik: Ásgeir – Higher)

 

Blogginlägget jag aldrig trodde jag skulle skriva

imgres

Jag vet inte om det är för att jag är över trettio nu eller för att jag är förälder eller vad det är. Man förändras ju. Det kanske bara är det.

För några år sedan hade jag i alla fall aldrig skrivit detta. Då ville jag försvara användandet av ny teknik, speciellt bland ungdomar, som jag träffar ganska mycket i mitt arbete. Många omkring mig var skeptiska till hur ungdomar och även barn använde sina mobiler, sociala medier och annat. Man suckade lite när de såg ännu en tonåring sitta fastlåst vid sin mobil eller någon annan form av skärm.

Jag suckar fortfarande inte. Jag är inte sån. Unga människors val i livet behöver inte vuxnas suckar och opreciserade kritiska reaktioner. De behöver ärliga samtal och någon som är beredd att stanna upp och lyssna en stund.

Men, även om jag inte suckar tycker jag mig se en viss trend som gör mig orolig. Ett beteende hos ungdomar (och vuxna) som jag känner igen väldigt väl hos min fyraårige son. Han är där. Vi som är lite äldre borde inte vara där.

Det handlar om bristen på: TÅLAMOD

Istället för att gå till en affär beställer vi en vara på nätet och får den levererad nästa dag. Vi öppnar SVT-play istället för att invänta rätt tid i tablån. Vi skapar spellistor på Spotify för att inte råka ”störas” av fel musik – hemska tanke!

Alltså, jag lever ju i detta själv, men det finns verkligen så uppenbara risker, speciellt för barn och unga.

Simon Sinek jämställer mobilen med en flaska alkohol i en föreläsning om dagens ungdomar (http://www.startwithwhy.com/Events/MoreAboutSimonSinekOnDrOz.aspx). Vi vet idag att det där plinget från mobilen utlöser exakt samma hormon i kroppen som alkohol och droger gör, säger han. Nämligen dopamin.

Dopamin är ett livsviktigt och samtidigt livsfarligt hormon just på grund av att man så lätt blir beroende av de saker som utlöser dopaminet. Så när vi ger våra barn och ungdomar (eller oss själva för den delen) tekniska prylar utan någon som helst reglering eller samtal är det som att ge dem en flaska alkohol. Här, gör vad du vill med den så länge det får dig att må bra!

Vi måste prata om detta! Inte framförallt läxa upp, begränsa och peka med hela handen. Vi måste prata om konsekvenserna. För tekniska prylar som dopaminleverantörer kommer vi nog alltid att ha omkring oss nu. Frågan är vilken plats de ska ta och vilken plats andra dopaminkällor runt omkring oss får.

Natur och vind, samtal och blickar, leenden och kramar, läsa böcker, spela gitarr, sjunga, dansa, leka, bygga, kämpa…

Skärmar i all ära, men någon form av tallriksmodell för dopaminkällor tror jag är livsnödvändig nu. För människor i allmänhet och barn och unga i synnerhet.

Naturen och kravlösheten

nature

Jag mår verkligen bra av att komma iväg ibland. De flesta gör nog det. Det behöver inte vara så länge liksom. En promenad i skogen eller så bara. Ibland behöver man komma bort från människor och sociala sammanhang, men ibland behöver man också komma bort från det som människor har skapat. Människans produkter. Hus, byggnader, reklampelare, tåg, bilar och trafikljus. Ibland behöver jag bara vara nära något som har blivit till eller formats utan människors inverkan. Det finns något befriande i det.

Om man tror på Gud kan man ana att Gud har skapat naturen med ett visst syfte. Men det är inte ett tydligt syfte. Naturen har inget direkt ärende till mig. Den vill mig liksom inget. Visst hjälper den mig att hålla mig vid liv genom fotosyntes och kretslopp och så vidare, men jag behöver liksom inte vara något inför naturen. Jag behöver inte förställa mig. Träden kräver inget. Havet bryr sig inte. Ängarna ignorerar mig. Vinden blåser vart den vill. Den bryr sig inte om att jag står i vägen. Naturen finns där oavsett om jag är där eller inte. Det är verkligen befriande.

Människans relation till naturen kanske säger något om vårt inre. Om en grundläggande längtan i människan att inte behöva förställa sig. Att slippa alla krav om att vara någon eller att bete sig på ett visst sätt för att bli accepterad av den stora massan. Hur kan det vara så befriande att sätta sig ner vid en ek som stått på samma ställe i 300 år? Att bara sitta där och lyssna på lövverkets symfoni i vårvindarna?

Det gör något stort och viktigt med oss människor att möta något som är så fullt av liv men samtidigt så kravlöst.

Öppna dörren till Sunnanäng

myratiden

Om du, precis som jag, inte finner ord för allt som händer nuförtiden. Då vill jag ge dig ett lästips. Inte nog med alla människor som lider. Man ska också behöva stå ut med alla dessa märkliga och så ofta fullkomligt vettlösa kommentarer över hela nätet. Dubbelt lidande blir det.

De som ”flyr” får skylla sig själva om de drunknar. De som ”flyr” vill bara sko sig på rikare länders välfärd. De som ”flyr” behöver egentligen inte fly. De fattar bara inte.

60 miljoner människor som har det riktigt bra och som bara vill ha det lite bättre.

När man inte längre finner ord. Då kan man fly in i det svenskaste som finns. Jo, det är faktiskt sant. Mitt inne i hjärtat av svensk litteratur finns hon. Hon som verkligen förstod sig på människor i nöd. Man kan fly in i hennes famn som har format så många svenskars inre sen långt innan vi själva kunde förstå det.

När jag sitter i soffan och läser Astrid Lindgrens Sunnanäng för min son förstår jag precis. Äkta svenskhet är inte att stänga dörren och låtsas som att ingenting händer. Äkta svenskhet handlar inte om tydliga gränser mot det okända. Äkta svenskhet är inte höjda nävar av nationalism och patriotism.

Äkta svenskhet handlar om att hjälpa de som inte har något. Att svepa en varm filt om barn som fryser ihjäl i en kall och hård värld. Att lyfta, se, hjälpa och bejaka det fattiga och utsatta även när jag själv inte har något att vinna på det.

Äkta svenskhet är att öppna dörren till Sunnanäng på vid gavel och vara alla barnlösa barns mor.

 

Ge upp eller säkra upp?

photo-5-e1359318654713

”Ingenting varar för evigt.”

Den som myntade det uttrycket måste ha varit väldigt trött på överraskningar. Helt förståeligt. För finns det något så energikrävande i livet som tråkiga överraskningar? När man inte längre är behövd på arbetsplatsen. När en nära vän blir allvarligt sjuk. När räntan steg lite för mycket. Precis när man hunnit vänja sig vid något fint, vackert och lyckligt så rycks det ur ens händer. Ingenting gott verkar vara för evigt.

Hur ska vi hantera det?

Jag tror att det finns två sätt. Säkra upp eller ge upp.

Antingen jobbar vi stenhårt på att säkra upp livet och tillvaron. Vi försöker liksom att vaccinera oss mot jobbiga överraskningar på alla håll och kanter. Eller så jobbar vi stenhårt på att ge upp. Ge upp inför att livet bär på många jobbiga överraskningar och inför omöjligheten att kontrollera dessa. Jag gillar den tanken.

Att ge upp.

För det händer något när vi ger upp. Istället för att fortsätta att oroa oss för framtiden får vi plötsligt en chans att stanna upp inför nutiden. Istället för att jaga morgondagen kan vi fånga denna dagen.

Allt det fina som just nu omger oss kommer att ryckas ifrån oss, förr eller senare. Antingen försvinner vi själva eller så försvinner det som finns omkring oss. Vårt jobb är inte att försöka undvika det oundvikliga utan att ta vara på det goda så länge det finns där.

Att ge upp istället för att säkra upp.

 

Det stora missförståndet

Leap_of_Faith

Ibland säger jag till min son att jag älskar honom. Det känns rätt och bra. Men jag vill inte säga det för ofta. För tänk om jag skulle börja tro på det. På allvar alltså. Tro på att hans upplevelse av min kärlek till honom skulle ligga i orden jag uttalar. Hemska tanke. Det skulle inte spela någon roll vad jag gjorde. Han skulle ändå inte förstå det förrän jag sa det till honom.

”Jag älskar dig! Förstår du det!?”

Som tur är fungerar varken han eller jag på det sättet. Han lyssnar på mina ord och det känns bra för honom att jag säger det, det ser jag på honom. Men om han verkligen ska tro på mig i det långa loppet behövs det något annat som liksom omsluter de där orden. Något som finns där hela tiden, oavsett orden. Något som han verkligen kan tro på.

För tro är inte något abstrakt och teoretiskt. Det är högst påtagligt och konkret. Tron andas i verkligheten.

Det stora missförståndet uppstår när tro kopplas bort från verkligheten, kopplas bort från handlingar, praktik och görande.

När vi säger något.

Och gör något annat.

Så när vi säger att vi tror måste vi också förstå en sak. Om människor omkring oss ska tro på att vi tror på det vi säger att vi tror på, behöver de uppleva något annat än ord.

De behöver handlingar, inte bara ord.
Liv, inte bara lära.

Det kanske till och med är det enda vi människor verkligen behöver. Livet alltså. Löften, teorier och lära är fint och viktigt i vissa faser, men när det verkligen kommer till kritan finns det bara en sak vi verkligen behöver och är beroende av.

Människor som lever allt det där som andra bara kan fomulera i ord.
Människor som smutsar ner sig för att andra ska kunna skina.
Människor som går två mil när det egentligen bara behövdes en.

Människor som älskar. Oavsett hur väl det formuleras i ord.

Att mötas på bron

bridge

Det finns ett vattendrag mellan dig och mig. Ibland är det lugnt och tyst. Ibland är det en fors som överröstar allt vi är och försöker vara. Över vattendraget går en bro. Den bara är där. Alltid. Ibland hatar vi den och föraktar den. Ibland älskar vi den. Ibland är den livsviktig.

Du behöver inte bli som jag. Jag behöver inte bli som du. Ibland tror vi att det likformade är svaret på alla konflikter som härjar och söndrar inuti och omkring. Att vi ska bli samma, du och jag. Nej, bron finns inte där för att sammanfoga. Bron finns bara där för en enda sak.

Mötet.

Om drygt en vecka åker jag till Frankrike, till en liten by som heter Taizé. Hela Taizé är som en stor bro. Man har inte en aning vad man kommer stöta på. Ändå samlas tiotusentals ungdomar där varje år. Varför? Svårt att säga faktiskt. Är det för alla gudstjänster man föväntas närvara på varje dag? Är det för den enkla kosthållningen? Är det för att få träffa bröderna i kommuniteten? För att få studera Bibeln varje dag? Det tysta och långsamma? Förmodligen handlar det om dessa saker till viss del, men det låter ändå konstigt att det skulle locka tiotusentals ungdomar.

Jag tror det handlar om mötet. Mötet med människor från andra länder, kulturer och religiösa uttryckssätt.  Taizé är inte en festival där man bara träffas och festar tillsammans i några dygn. Visst finns det vissa såna ingredienser, men mötet med andra människor får ta tid i Taizé. Det tas på allvar. Vi vet det och vi behöver det. Därför åker vi, med 50 konfirmander och 25 ledare.

Tänk om det inte fanns några broar. Tänk om alla vore ensamma öar omgivna av mörka och skrämmande vatten. Tänk om det är så, för vissa. Vi har ju ingen aning. Men för den som faktiskt har möjligheten handlar det nog lite om en inställning också. Att vilja se den där bron, att vilja bygga den – varje dag. Gå upp på den och vänta på att få möta någon. Någon som inte är som jag. Så att vi båda kan bli lite större. Lite mer förstående. Lite mer. Bara genom

att mötas på bron.