För oss utgiven

images

Idag sa jag en del av de där märkliga orden för första gången i mitt liv. De där orden som miljontals präster och andra människor runt om i världen uttalat på olika språk i tusentals år.

Just denna dag var det fullproppat i kyrkan. Konfirmation. Mammor, pappor, farföräldrar, morföräldrar, syskon och kusiner. Jag och min vän bredvid mig hade fullt upp.

”Kristi kropp för dig utgiven.”
”Kristi blod för dig utgjutet.”

En sak var jag inte riktigt beredd på. Seriositeten. Bävande händer lyftes fram för att ta emot brödet. Allvarliga blickar som ville bli bemötta. Tacksamhet. Vördnad. Långsamhet och försiktighet.

Ibland får jag för mig att jag lever i ett sekulariserat land. Ett land som för länge sedan tappat tron på något större i tillvaron. Sverige beskrivs ju så. Vi är en nation i västerlandet. Vi har allt vi behöver. Gud, religion och livsåskådning är till för en minoritet i dessa tider.

Idag kändes den tanken väldigt långt borta, igen.

För helt plötsligt står man där en söndag i slutet av juni. Man är omgiven av hundratals människor som nästan aldrig befinner sig innanför kyrkliga väggar. De köar framför mig och min vän. Helt oblygt och med stort allvar tar de emot bröd och vin inför grannar, släkt och vänner. Jag blir lite rörd. Inte för att människor tar emot nattvarden som goda kristna. Men för att stunden andas något större. För att det mitt i den övre svenska medelklassen ges utrymme för helighet.

Jag får plötsligt lust att säga så mycket mer än de där orden.

”(Jag förstår) Kristi kropp (inte mer om detta) för dig utgiven (än vad du gör).”

”(Någonstans) Kristi blod (långt där inne) för dig utgjutet (hör vi ihop).”